Nina Siemiatkowski, en av mina fotografelever vid Berghs Photography för några år sedan, har utvecklats på ett fascinerande sätt. Hennes motiv är lejon i nationalparken Maasa i Mara i Kenya. Där har hon med sina kameror, stativ och jeepar i månader under de senaste fyra åren skildrat dessa utrotningshotade stora kattdjurs vardag i umbäranden, sorg men också glädje och gemenskap. Så insiktsfullt, så känsligt, att jag måste brista ut i ”Se lejonet, se människan!”


Till hennes första utställning (Galleri Grundemark Nilsson i Stockholm) och till vidhängande bok, "Book of Leon", bad hon mig att skriva en betraktelse, en reflektion eller en kommentar utifrån fotografierna. Friheten var stor. Självklart tackad jag för förtroendet även om tiden var knapp. Jag lockades snabbt av hennes landskap inte bara fyllt av lejon utan även av skymning, denna magiska övergång mellan ljus och mörker som alltid fascinerat oss människor, kanske djuren också.


Nedan återges min text i en svensk och engelsk version.


Vi rekommenderar Nina varmt.


Jeepens motor stannar,


tystnaden sprider sig, tänker jag mig. Fotograf Nina Siemiatkowski bjuder in oss till sitt mäktiga landskap. Där råder skymning, det obestämda tillståndet mellan ljus och mörker som alltid lockar människan. Dagen svalnar.


I det ljussvaga ser vi inte riktigt men med en inneboende drift att nå mening fyller vi i former och fullbordar konturer så att de liknar något vi sett tidigare och minns. Vi upplever färger som inte existerar men likväl finns. Vi stimuleras.


Nina Siemiatkowski fotografier föds här och föds på nytt, inser jag. Därför så berörande.


Landskapet är glest befolkat av djur. Lejon, det enda kattdjuret som, liksom vi människor, lever i familjer.


Fotografierna är mjuka, dova och bildbehandlingen varsam. Hennes skildringar är ömsinta och vi får uppleva närhet, omsorg. Men i det dova mullrar också pockande kraft som om lejonen, honorna, hannarna, ungarna, kräver sina historier, vill bli berättade, om ensamhet, om osämja.


Hon har valt bort det klichéartade gula sidoljuset som så ofta banaliserar det fotografiska uttrycket. Ljus sipprar in i vissa bilder men i stort flyr hon det obevekliga dagsljuset och, ja, vore inte den eviga dagen människans tragedi, tänker jag.


Kompositionerna är enkla och ofta finner djuren sina platser symmetriskt i bildrummet, som om de bor där och ingen annanstans. Dessutom skyr hon överlastade arrangemang.


Ett starkt engagemang för utrotningshotade arter förde henne till dessa kraftfulla katter. Men, tror jag, också för att bryta vårt vaneseende, för att överraska, för att finna en avvikande berättarpunkt, för att komma ifrån sitt eget liv och se på det från ett annat håll, kanske långt bort. Avstånd ger, som bekant, klarhet. Eller för att påvisa att inte mycket skiljer jordens olika varelser åt. Eller… för att nå en älskad person i sin närhet.


Oavsett vilket, se lejonet, se människan! Födsel, föda, vardag, vila, slit, kärlek, kamp, hat, hämnd, död. Se fotografiet, se existensen!


Det finns hot som förbinder människan med djuren. Global uppvärmning, politiska och religiösa motsättningar. Svårt att avgöra konsekvenserna men det som drabbar människan drabbar också fågeln, fisken, lejonet.


Skymningen vill inte släppa oss, nej, den mal på i sitt suggestivt övergående skede, från ljus till mörker, från visshet till oro, från liv till död.


Som i ett gränsland där grindarna står öppna för att inte bara förvandla ljus till mörker utan också mörker till ljus, om och om igen.




The jeep engine stops,


the silence spreads, I imagine. The photographer Nina Siemiatkowski invites us to her stunning landscape. It is twilight, the indefinable state between light and darkness that always attracts us.


In the faint light we do not see clearly, but with our inner need to gain sense, we fill in shapes and complete contours, so that they resemble something we have seen before and remember. We imagine colours, which do not exist, yet live. We are inspired.


Nina Siemiatkowski's photographs are born here and re-born, I realize. Therefore, so touching.


The landscape is sparsely populated by animals. The lion, the only feline that, like we humans, lives in families.


The photographs are soft, with subtle contrasts, and the developing is gentle. Her portrayals are so tender that we may experience concern and caring. But in the stillness, importunate forces rumble as if the lion, the males, females and cubs demand that their stories be told, of seclusion, of dissent.


She has discarded the stereotypical yellow oblique light, which so often disparages the photographic expression. The light sifts through some images, but on the whole she flees from the relentless daylight and, after all, wouldn't eternal daylight be the tragedy of humankind?


The compositions are simple and often the animals find their places in symmetrical balance, as if they live there and nowhere else. She also avoids cluttered arrangements.


A deep compassion for threatened species drew her to these powerful felines. But, I believe, also an urge to alter our ingrained perception, to surprise, to find a different vantage point, to get away from her own life and look at it from another direction, perhaps from far away. Distance, as we know, brings clarity. Or perhaps to convey that very little distinguishes one creature from another. Or… to reach out to a beloved one.


Whatever the case, see the lion, see the humans! Birth, sustenance, daily life, rest, toil, love, strife, hate, revenge, death. See the photograph, see existence!


There are threats that unite humankind and animals. Global warming, political and religious antagonism. Hard to foresee the consequences, but whatever afflicts the human being also afflicts the bird, the fish, the lion.


Twilight holds us in its grasp, ambling along its suggestive course of transition, from light to darkness, from assurance to anxiety, from life to death.


As in a borderland, where the open gates not only transform light into darkness but also darkness to light, in perpetual repetition.