Det är få förunnat att arbeta med Liv Ullman. När bildjournalisten Tommy Söderlund i Visby ringde och frågade om jag ville medverka i en bok som den kända skådespelaren och han planerade att producera, var det svårt att tacka nej.


Det är också få förunnat att arbeta med Tommy, som är en skicklig fotograf med väl utvecklade känselspröt. Han behärskar även det skrivna ordet och har under lång tid arbetat på Gotlandstidningar med reportage och recensioner.


Bergmancentret på Fårö hade uppmärksammat hans insats och detta resulterade i ett arbetsstipendium. Hur skulle han förvalta det? Känselspröten fälls ut och i Liv Ullmans och Ingmar Bergmans hus finner han dörren som är fylld av ett personligt teckenspråk som paret använde sig av för att kommunicera och uttrycka sina känslor. Tog tal- och skriftspråket slut? Måste något annat till för att nå fram till varandra? Bilder och tecken, kanske. Och man kan med fog fråga sig om paret Ullman/Bergman inte skapade grunderna för moderna emojis. Här finns kryss, cirklar, hjärtan och allehanda tecken påmålade med spritpennor i olika färger. Dagsformen, gnat, kärleksbetygelser och synpunkter på en utlandsresa var ämnen bland många andra. Om vi nu tolkar tecknen rätt.





Tommy bestämmer sig för att använda stipendiet till att skriva en bok inriktad på detta teckenspråk. Liv Ullman samtycker och hon blir också en slags handledare i projektet.


Idén att låta olika yrkesroller inom film, teater, fotografi tolka tecknen kom upp. En liten tät grupp bestående av professorn i filmvetenskap, Maaret Koskinen, och jag formerades. Förutom Tommy själv, förstås.


Tidigt inser jag behovet av bildanalys, mitt ämne kan man kanske säga. Jag har tre sommarmånader på mig och min hustru och jag tillbringar dem i Stockholms skärgård. Dagarna går och jag ägnar tid åt att fundera på olika analysmodeller. Upplevelsen av projektets höga konstnärliga nivå växer sig allt starkare. Två världsartiser inom film, teater och litteratur, tätt ihop i ett hus på en ö ute i ett hav och en relation som sällan tycks fri från törnar. Och därtill ett teckenspråk. Det finns även någoting i dörrens form och innehåll som framstår så fritt att det undandrar sig gängse kategorisering. Är dörren ett konstverk? Litteratur? Ett manus till ett kammarspel eller ett utkast till en film? Kan en dissikerande analys demaskera allt detta komplexa?

Finns annan väg att gå? Vad är motsatsen till analys, frågar jag mig. Det borde vara poesi. Därför skriver jag fem prosadikter som samtliga kretsar runt öppenhet, slutenhet och nyttan i att bekänna och faran i att dölja.


Dikterna är relaterade till ett och samma tecken (eller ett litet kluster av tecken) på dörren. Det är nämligen så att just detta berör mig starkast. Ett hjärta i en vemodig brunröd färg tecknat med, som det tycks, torr väl använd spritpenna. Jag upplever det som upplöst och sprött, nästan som om det inte vill fästa på den blanka ytan. Samtidigt får det lilla tecknet liv i form av ett djurhuvud, en mus, nej, en hjort, en gasell. Granskar jag gasellhuvudet länge, framträder en hemsk formation, som om en blodig hand mister sitt fäste från en vägg och lämnar avtryck efter sig.


Strax intill har någon av de två (Liv?) tecknat en cirkel och den andre (i så fall Ingmar) kraftfullt med en fylligare penna kryssat över cirkeln. Röjer denna tuschdialog en motsättning, en konflikt? Om vad? Sedan kan man fråga sig vem det var som med tjocka linjer inringade gasellen som om den infångats och mist sin frihet och... Utifrån dessa tecken skriver jag mina dikter hela tiden med gasellens ögon riktade mot mig. Två av dessa återges nedan.


Det blir ett mycket givande uppdrag som inbegriper spännande samarbete med Tommy men också med den skicklige grafiske formgivaren Christer Jonsson samt översättaren Kathy Gow Sjöblom.


När "Utan ett du, inget jag" var tryckt och projektet slutfört förärades jag en inramad bild av gasellen signerad Tommy Söderlund och Liv Ullman (med ett rött hjärta från en fräsch spritpenna).


Tommy finner ni här www.paseiduum.se. Vi rekommenderar honom varmt. Liv Ullman likaså.

Inför min konstutställning (Galleri Movitz, Stockholm, november 2016) låter jag mig inspireras av mina prosadikter. Jag väljer ett stort fotografi som grund men vill addera text för att få till ett lockande samspel mellan de två språken.


Med en kniv ristar jag in diktraderna, fyller på med röd akryl och målningen överraskar mig i sin styrka. Den säljs under vernissagen 20 minuter efter öppnandet.