En minut till föreläsningsstart. Ett välbekant sorl fyller salen. Jag samlar ihop mig och söker ett lugn som raderar spänningar i kropp och själ.


Jag har en egenhet, högst speciell, som jag med största säkerhet inte delar med någon annan. Den handlar om att in i det sista försöka att inte bestämma mig för hur jag ska inleda föreläsningen. Jag är som alla förstår ute efter en spontan och orepeterad känsla som jag vill förmedla till publiken. Erfarna och ofta anlitade föreläsare kan ofta bli alltför säkra och åhörarna upplever sig inte som unika utan som en lyssnargrupp bland alla andra lyssnargrupper.


Jag snappar upp några ord jag hör från någon av de främre bänkraderna och spinner vidare på dem. Och så är jag igång. På podiet har någon glömt en mobil vilken kan ge ifrån sig störande ljud men också bilda introt till föreläsningen. Allt finns där, det gäller bara att gripa tag i det. Och sedan är, som sagt, allt igång, som en kedja i vilken varje länk bildar något eget samtidigt som de tillsammans bygger en helhet.


Liknande inledande och lugna anslag kan också användas som kreativ startmotor när en text till ett kapitel i en fackbok ska skrivas eller ett starkt samspel mellan text och bild för ett kommersiellt budskap ska fram i ljuset. Man samlar sig och så händer något.


Denna hemsida börjar med en kraftfull löpsedel men lugnar ner sig i detta intro och snart sparkar hemsidan igång igen. Med en författare, en kartong böcker, en utbildare, och en art director. För att avslutas med några riktiga eldsjälar och kontaktmöjligheter med vidhängande bildgalleri, personligt med risk för att bli privat.


En omfattande hemsida som denna speglar en omfattande verksamhet. Hur får man nu snurr på alla dessa projekt? Jo, man behöver hjälp. Min hustru Lena, min värsta kritiker, min mest hängivna supporter är lika djupt involverad i samtliga projekt som jag.


Välkommen in.


Och med bästa hälsningar

Bo Bergström







Låt oss hålla oss kvar i resonemanget om det lugna introt och startmotorn som sparkar igång fortsättningen. Vi är inne på dramarturgi, som handlar om konsten att berätta så medryckande att publiken helt enkelt bara måste följa med ända till slutet. Det finns olika sätt att berätta, men generellt gäller att skapa kontraster i texten och bilden som bildar en framåtrörelse som rycker med lyssnaren som blir nyfiken på vad som ska hända, i filmen, i dramat, i boken - och i musiken.


Bob Dylan är en berättare av guds nåde som vet att utnyttja kontrasterna, motsägelserna, krockarna. Sara Danius, Svenska Akademins ständiga sekreterare, beskriver honom som följer: "... söker upp den blåsiga korsvägen mellan gammalt och nytt, högt och långt, muntligt och skriftligt, vitt och svart, folksånger och modernism, religiöst och profant, det individuella och det kollektiva..." Läs honom, lyssna till honom och något händer.


Dylan är, som bekant, Nobelpristagare i litteratur. Och artist av världsklass. Störst? Av alla? Hursomhelst berättas det att Leonard Cohen och Bob Dylan färdades i en taxi på Manhattan i New York. Cohen säger att han själv är nr två och Dylan är nr ett. Dylan svarar kort att Cohen är nr ett och han själv är nr Noll. Ojämförlig, med andra ord.