Det är få förunnat att arbeta med Liv Ullmann. När bildjournalisten Tommy Söderlund i Visby ringde och frågade om jag ville medverka i en bok som den kända skådespelaren och han planerade att producera, var det svårt att tacka nej.
Det är också få förunnat att arbeta med Tommy, som är en skicklig fotograf med väl utvecklade kommunikativa känselspröt. Han behärskar även det skrivna ordet och har under lång tid arbetat på Gotlandstidningar med reportage och recensioner.
Bergmancentret på Fårö hade uppmärksammat hans insats och detta resulterade i ett arbetsstipendium. Hur skulle han förvalta det? De kreativa känselspröten fälls ut och under vistelse i Liv Ullmanns och Ingmar Bergmans hus på Fårö finner han en mycket märklig dörr. Den är fylld av ett personligt teckenspråk som paret använde sig av för att kommunicera och uttrycka sina känslor. Kanske tog tal- och skriftspråk slut och något annat måste till för att nå fram till varandra. Teckenlära och bildspråk i förening blev uppenbarligen lösningen. Och man kan med fog fråga sig om paret Ullmann/Bergman inte skapade grunderna för moderna emojis. Här finns bokstäver, kryss, cirklar, hjärtan och allehanda grafiska uttryck påmålade med spritpennor i olika kvaliteter och färger. Dagsform, gnat, diskussioner, kärleksbetygelser och synpunkter på en utlandsresa blir ämnen bland många andra. Om vi nu tolkar tecknen rätt.
Tommy bestämmer sig för att använda stipendiet till att skriva en bok och att även fylla den med fotografier inriktade på detta teckenspråk. Liv Ullmann samtycker och hon blir också en slags handledare i projektet.
En idé att låta olika yrkesroller inom film, teater, fotografi tolka tecknen kommer upp. En liten tät grupp bestående av professorn i filmvetenskap, Maaret Koskinen, och jag formeras. Förutom Tommy själv, förstås. Han bedyrar att friheten inför projektet är total. Välj din väg, meddelar han.
Arbetet är igång och jag inser behovet av bildanalys, mitt ämne kan man kanske säga. Jag konstaterar att jag har tre sommarmånader på mig och min hustru och jag tillbringar dem i Stockholms skärgård. Ett visst geografiskt samband finns mellan vår ö i skärgården och Ullmanns/Bergmans ö strax norr om Gotland men jag har samtidigt svårt att finna andra och djupare beröringspunkter.
Dagarna går och jag ägnar tid till att fundera på olika analysmodeller. Kraven ökar och viss stress infinner sig.
Upplevelsen av projektets höga konstnärliga nivå växer sig allt starkare. Två världsartiser inom film, teater och litteratur, tätt ihop i ett hus på en ö vid en strand ute i ett inanhav och i en relation som sällan tycks fri från törnar. Och därtill ett teckenspråk! Det finns även någonting i dörrens form och innehåll som framstår så okuvligt fritt att det undandrar sig gängse kategorisering. Är dörren ett konstverk? Litteratur? Ett manus till ett kammarspel eller ett utkast till en film eller dramaserie? Kan en dissikerande analys demaskera allt detta komplexa?
Finns annan väg i stället för bildanalys? Jag prövar kreativitetens hokus pokus - teorier och frågar mig vad motsatsen till analys kan vara. Det borde vara poesi. Därför ger jag mig själv uppdraget att skriva en eller flera dikter som ska kretsa kring öppenhet, slutenhet och nyttan i att bekänna och faran i att dölja. Jag tänker mig en struktur som i olika extremt korta scener pockar på förändring och ansvar. Tydligt och känslofritt, nästan plakat.
Inför min konstutställning (Galleri Movitz, Stockholm, november 2016) låter jag mig inspireras av mina prosadikter. Jag väljer ett stort fotografi som grund men vill addera text för att få till ett lockande samspel mellan de två språken.
Med en kniv ristar jag in diktraderna, fyller på med röd akrylfärg och målningen överraskar mig i sin styrka. Den säljs under vernissagen omedelbart efter öppnandet.
Livs och Ingmars verbovisuella språk sprider sig sakta men säkert i samhället. Tommys dotter, Sveds Signe, visar exempel på detta.
Erotiska inslag kan tolkas här och där. En enkel och stiliserad bild av intensiv närkontakt med en säng kan kanske berätta om en sinnlig natt eller brist på en sådan. Den flygande figuren leder tanken till den ryske konstnären Chagalls säregna, vridna människor.
Boken drar ständigt till sig ny uppmärksamhet i nya sammanhang. Biskop emeritus Caroline Krook presenterar och exponerar dess verbala och visuella innehåll nu under sommaren 2018 i Visby Domkyrka. Almedalens politiker, journalister och lobbyister tillsammans med beräknade 300 000 turister blev förhoppningsvis betagna av detta ytterst personliga kärleksspråk.
Beställ!
Beställ!
Det blir ett mycket givande uppdrag som inbegriper spännande samarbete med Tommy men också med den skicklige grafiske formgivaren Christer Jonsson samt känsliga översättaren Kathy Gow Sjöblom.
När "Utan ett du, inget jag" var tryckt och projektet slutfört förärades jag en inramad bild av gasellen signerad Tommy Söderlund och Liv Ullmann (med ett rött hjärta från en fräsch spritpenna).
Tommy finner ni här: www.paseiduum.se. Vi rekommenderar honom varmt. Liv Ullmann likaså.
Dikterna är relaterade till ett och samma tecken (eller ett litet kluster av tecken) på dörren. Det är nämligen så att just detta berör mig starkast. Ett hjärta i en brunröd färg tecknat med, som det tycks, torr väl använd spritpenna. Så upplöst och sprött som om det inte vill fästa på dörrens blanka yta.
Samtidigt händer något märkligt. Det är som om det torra uppluckrade hjärtat får liv. En flashande effekt frambringar nya detaljer och skepnader. Ett öga till en mus, sork, öron till kanin, hare, hund. Horn till ett rådjur, hjort, gasell. Ett huvud till en häst, människa, fårat, utlevat, rör sig sakta, motvilligt …
Strax intill har någon av de två (Liv?) tecknat en cirkel kanske för att beskriva relationen som en förening utan slut, allomfattande, evig. Och någon (i så fall Ingmar) som bryskt, brutalt med en kraftfullare penna kryssat över den, krossat den som en fluga mot ett fönster. Kanske känner en av dem (vem?) att det var ett minne som förut var gemensamt, men inte längre. Minnet är sådant. Starkt kopplat till föremål. Till stunder. Till känslor. Man behöver inte vara psykoanalytiker, inte ens amatör-skrynklare, för att inse att denna tuschdialog röjer en motsättning, en konflikt, grusade förhoppningar? Om vad? Kanske kallas också flyktiga skuggor ur det förflutna fram på den blanka stupande scenen.
Ytterligare ett element i kompositionen gör sig påmint. Ett svart, kraftigt stängsel har skjutits in och sluter både hjärtat, cirkeln och krysset från omvärlden. Hjärtat uppvisar trots fångenskapen ett visst motstånd när det löser upp sig mot stängslet och det är svårt att se om det lyckas frigöra sig och vinna frihet. Eller tänjer det bara på fängelsets murar? Allt kan hända. Kan allt hända?
Dörren är en karta, som Mareet Koskinen skriver i sin utmärkta text, en ”atlas of emotions,” och ett ansenligt mått av livserfarenhet krävs nog för att tyda och hitta i den. Inte ens Ullmann/Bergman tycks själva mäkta med detta och deras relation dör 1970. Blev den nödvändiga psykologiska tryggheten i det konstnärliga utforskandet beskuren? För en av dem, för båda? Ströps syret i den kreativa gruppen? Alltför trång, alltför liten? Som Tommy skriver i sin gnistrande inledningen till boken ”… utan tomrum, luft eller frihet utestänger man spänningen.”
Utifrån dessa tecken skriver jag mina dikter som jag väljer att kalla prosadikter eftersom de bär ett uppenbart berättande med poetiska element. En av dessa fem återges nedan. Som alla ser anspelar den på dialogen mellan Döden och riddaren i Bergmans film Det sjunde inseglet. Kanske tolkar ni läsare dikten som en dialog mellan de två huvudrollerna i detta drama återgivet på en dörr, ute i ett stort innanhav, i ett vindpinat muromringat hus vid en stenig långsträckt strand, i rum för två, med fönster ut mot en obruten horisontlinje. En och annan ser den kanske som en inre monolog kring livets förutsättningar, tillkortakommanden och möjligheter. Men nu räcker det nog med tänkbara förklaringar till sådant som ju faktiskt är till för att upplevas. Och inget annat. Så glöm de här sista raderna.
